Annorlunda i min annorlunda värld

Jag hade inte tänkt att det här inlägget skulle handla om fiskar, men jag måste ju berätta hur jäkla idiotisk jag kan va. Gick o simmade idag o hamnade utan min vilja, i en annan bassäng än den vanliga, då alla små, söta skitungar övade livräddning i min pool o medans jag simmade vackert i den andra bassängen, önskade jag innerligt att dem övat på mig, jag simmade rätt in i betong väggen, med skallen först, som om mitt huvud inte var skadat ändå! Som den kärring jag nu är, undrade jag innan i panik hur många som sett det, sen konstaterade jag att oj så bra att jag inte tuppade av!

Jag har behållt mitt lugn o arbetsmässigt så har jag det bara bra, eller ja, koncentrerat o fokuserat o fast besluten att skita i negativa, depp människor.

På hemma fronten är det värre, panik växer överallt tycker jag o jag har inga ideer o jag börjar bara känna rent kaos. Min son som knatade iväg till skolan, har nu bestämt sig för att inte ens kliva upp ur sängen, eller ja, jag tror att han bestämt det iallafall, han går inte till skolan o han är ju inte som alla andra, så alla dem här frågorna man ställer till honom, blir inte ens ett "mm..." o jag har slut på ideer o jag är trött på att lattja Sherlock Holmes o gissa mig fram med logik o slutledning vad tusan som krånglar.

Sen har vi min yngsta, oj, jag har låtit bli att skriva mycket o det fortsätter jag med, jag orkar inte o det är allt för känsligt, jag är inte där än mentalt att jag ska orka med allas goda råd, låt oss bara säga att det går inte så bra.

Min näst äldsta ska få sin diagnos på tisdag, jag ska orka med att stötta henne också, eller snarare, jag ska orka med att stötta henne så hon tycker att jag stöttar henne, mina ideer om stötta brukar va otillräckliga har jag märkt.

Min äldsta vill jag bara skaka om , eller hennes kissande överallt katter, dem vill jag halshugga, men jag är djurvän, så jag står bara ut med nerpissade..., hela mitt liv!

Lugn o ro..., finns inte, existerar inte o kommer aldrig infinna sig, jag antar att det bästa jag kan få till, är den där pausen nånstans där jag kan stå o kippa efter luft ett par minuter.

Så jag har inte tid eller lust, med arbetskamrater som har sitt eget som går ut över andra, eller som gnäller över nåt som jag ska ha gjort o inte vill lyssna, martyrer o det betyder inte att jag inte finns där, men det måste finnas en vilja o en önskan om att saker o ting ska bli bättre, jag tänker inte predika till kören...

Lugn nu guppy, simma lugnt, kolla in väggen o undvik den!

Att inte ta åt sig eller bry sig mer än nödvändigt, kan vara den svåraste utmaningen för somliga. Själv är jag oerhört tacksam över att jag har huvudet där jag har det stundtals, som nu o jag tror att jag lärt mig den här sommaren, att viktigare saker måste komma först, före "borde" saker.

Jag upptäckte nånstans i mitt tidigare förhållande, att jag utvecklat förmågan att tröttna snabbare o det är betydligt lättare för mig att bara gå min väg o gå vidare o det är nog det jag pysslar med nu, jag går vidare o fokuserar på sånt som är viktigare.

Har funderat en del på varför människor tycker att jag skriver kryptiskt, vad det är dem letar efter när dem läser, än bara det skrivna, emotionella ordet. Jag har inte alltid något att skriva o berätta, ibland är det en känsla som känns akut o det är den jag beskriver o jag tror att tanken var att berätta hur tankarna går här inne, ibland kanske förmedla en historia, men ibland är mina tankar det som jag tycker är allra knasigast o som jag vill förmedla. Sen kan det ju vara så att jag skriver känslan just så för att försöka kunna lösa den själv, med andra ord är den lika kryptisk för mig.

Just nu i delar som är viktiga i mitt liv, känns det som att sitta i en jolle på ett hav, jag har full kontroll, en plan o jag vet att stormen är påväg o att jag kanske inte klarar den, men också att jag seglat jollen förr o att det faktiskt gått, där är jag, förväntansfull o orolig. Spännande att se om jag fixar jollen den här gången också. Upptäckte ju också där att köpa nya åror o mastar o rep o skit, var ingen hit, så nu är jag med dem gamla trogna bära eller brista prylarna, sega som fan, men dem borde hålla o dem känns tryggast.

Funderat mycket på människor, inget nytt där, men jag har upptäckt att det jag avskyr mest, är människor som tror att jag är dum o jag må va seg, men jag är inte dum o det lustiga är att jag av naturen, oftast alltid får veta, så det här med att tro att jag är dum o ljuga mig rätt upp i ansiktet, är rätt lönlöst. Sen kan det ju vara så att man skiter i det, men det är mer ett framtida problem för dem än för mig o ärligt talat, jag skiter i mycket också, jag har ju kommit på vad som är viktigast. Jag läser av människor snabbt, ibland har jag hemskt fel, eller ger dem en chans att visa vem dem är, men jag har alltid o kommer alltid, älska att studera o lära mig förstå en person o dess beteenden o det fascinerar mig o med åren har jag blivit rätt duktig ibland, men det gör också att jag inte blir helt förvånad över när en person beter sig på ett visst sätt.

Att tro att man kan lura en person, måste va bland det dummaste en människa kan välja, när ärlighet alltid vara längst.

Hösten är här, det är jag med, ett tag, sen får vi se, vem vet vart skallen går med mig. Har inte tid eller lust, orkar inte, ja med petitesser o dem som hänger med, hänger med, dem andra är ingen förlust.

Tänkte inte säga något överhuvudtaget, tänker inte nu heller, men reflektera går ju alltid...

Jag tror att jag kommit dit i mitt liv där jag fått mindre tolerans o förståelse för saker som är orättvisa, beräknande o där man för den skull också inte heller är villig att se eller lyssna på en annan människas känslor eller vad dem egentligen säger.

Reflekterar jag, så vet jag vad som gör ondast o det är nog det som sker bakom ens rygg o inte sägs, man bara tycker en massa o bildar sig en åsikt som inte nödvändigtvis är sann.

Jag är inte den som inte kan medge att saker o ting blir överilat ibland, men jag tror att jag är trött på småbarnsfasoner o jag är alldeles för trött för troll i tomteskogen, hur spännande den än kan va...

En sak är säker dock, det hjälper mig att se klarare o tydligare på saker o ting o nu vet jag vem man kan lita på o inte o det bästa är, nej, jag tänker inte hänga upp mig på illaluktande saker som inte behöver vara när dem inte ens finns o kan jag bli mer kryptisk, så hade spioneri i gamla Sovjet varit min pryl.

Jag skulle bara önska att jag mindes att första känslan säger mycket o den borde inte nonchaleras.

Så, nu går jag vidare o det känns skönt, nu har jag sagt ingenting, men det här var som sagt var, bara mina egna reflektioner o egentligen inte ämnat för andra o själv fattar jag för det mesta min egen kryptering;-)

I'll be damned if a tiny hit on my confidence is gonna break my heart, I don't deserve back talk and to be honest, the people I wanna know- they are much better than this!

Tjola hopp, så glad man kan bli att se en kollega tillbaks på jobbet, så var ordningen så gott som återställd igen!

Känner att imorgon är lite bära eller brista för mig, antar att jag ska ha ett lönesamtal med chefen o för mig innebär det lite..., jaha, då ska vi se om Jenny tänker göra mer än förväntat sen då? Vi slänger in en konferens där shit ska upp till ytan också, så kan det bli riktigt intressant, jag lär ju inte vinna någon populäritets tävling hos chefen efteråt iallafall, men jag är nog lite bortanför det nu, jag tänkte ju köra racet där dem vi arbetar med, går först o det har jag gjort förr o förlorade rövslickeri kampen fatalt med chefen. Jag tillhör dem där idioterna som hellre har lägre lön om jag trivs med mitt arbete, men jag har väl någon sorts liten gräns nånstans o pengar är lite skoj, så jag kan väl få några kronor från kommunens pengapåse hoppas jag.

Seriöst, var det allt jag kunde komma på att krafsa ner här idag!?

Jag har börjat forma en tanke i min skalle, spinner lite på det jag skrev om grupper vare sig man vill eller inte o låt oss för en sekund anta, eller tro att jag talade sanning, eller att jag bara är en kärring, men jag har min potentiella grupp klar i skallen, lite är fortfarande blurr, men jag antar att det är dem här mitt emellan människorna man aldrig vet var man har o jag måste spinna på dem som jag tror o hoppas kan bli en trygg o stabil basgrupp, oj vad det snurrar nu i skallen på läsarna, varsågod, mitt eget Gröna lund!

För att citera en kollega, "det blir en tuff höst", hoppas det blev rätt, men min tanke var att den skulle inte bli jobbigare än man gör den o det vidhåller jag, ska bara ta itu med lite prylar privat, iaktta klart o sen kör vi.

Ja just det, det var ju det här med löningen också, ska man ge upp eller köra på.

Underbart att studera människor o se hur fantastiskt egocentriska o självömkande man kan va o ju större mängd, ju värre o svårare är det, det är nog den största svårigheten på vilken arbetsplats som helst, dem här som i grund o botten bara är där för sin egen skull, men min tanke där var att det egentligen kvittar om de övriga är starka o stabila.

Låter som om jag konspirerar för fullt o nej det gör jag inte, det är bara min omhändertagande sida o viljan att göra saker till en underbar plats för alla som hägrar o jag vet att det går om man bara vill o det är väl den där viljan jag letar runt efter just nu, hos andra dvs.

Nog om det här dravlet.

Sköldpaddan o haren, sköldpaddan vinner jämt..., oj, min skalle är som haren, men jag gömmer mig som den värsta sköldpaddan, så vart hör jag hemma, jag kanske är en jäkla långsam hare, med skal?